Anniken Elisson Tydéns yrkesliv har präglats av högt tempo och stort ansvar, med chefsroller och utlandstjänster. Hon var mitt uppe i karriären när hon började märka att något inte stämde. Hon hade svårt att ge exempel och att dra paralleller i diskussioner, sådant som tidigare kommit helt naturligt.

Efter en tid blev hon sjukskriven och senare fick hon sin diagnos, 62 år gammal: alzheimer.
– Först var det en fullständig katastrof. Jag gick in i en mycket mörk period, säger hon.

Stöd efter en alzheimerdiagnos

I samband med sjukhusbesöken fick Anniken en informationslapp om Ersta diakonis samtalsgrupp för personer som nyligen fått en kognitiv sjukdom. Där kan deltagarna umgås och utbyta erfarenheter med andra i liknande situation.
– Det blev min absoluta livlina. Utan gruppen hade jag varit fullständigt nedbruten.

Samtidigt märkte Anniken att människor i hennes närhet inte riktigt visste hur de skulle bemöta henne.
– I början hade min omgivning svårt att ta in att jag fått den här sjukdomen. Jag upplevde att de kände att de behövde hjälpa mig, mer än att bara umgås med mig.

En samtalsgrupp för personer med kognitiv sjukdom

I gruppen har hon hittat ett nytt sammanhang. Där delar alla samma utmaningar och har en gemensam förståelse.
– Här är inte sjukdomen i centrum, utan vi som människor. Vi kan säga och dela allt. Det är en helt trygg zon.

Gruppen träffas en gång i veckan och leds av Christina Davisson. Ofta introducerar hon ett ämne som gruppen samtalar kring, till exempel en artikel om nya forskningsrön.
– Det är intressant att lyssna till varandras tankar. Och Christina pratar med oss som att alzheimer inte finns – det är så befriande.

En trygg gemenskap när livet förändras

Sammanfattningsvis beskriver Anniken samtalsgruppen som sitt andningshål.
– Här mår jag bra. Jag träffar andra och får stimulans. Utan det tror jag att jag hade mått sämre idag.

Läs mer om vår samtalsgrupp >>